De flesta tycks vara överens om att den sydsvenska skogsägare som vill sätta tall eller ädellöv har problem – Skogsstyrelsen, forskare, skogsägarrörelse, regeringens utredare och definitivt skogsägaren själv. "Det är ingen idé att sätta tall, älgarna äter bara upp dem" är mantrat, och så blir det gran där det borde ha varit tall med dåligt resultat som följd.
Maria Norrfalk föreslår i utredningen Uthållig älgförvaltning i samverkan (SOU 2009:54) att dagens älgskötselområden, där markägare och jägare gemensamt beslutar om älgförvaltningen, i framtiden ska vara den huvudsakliga organisationsformen för jakt på älg.
Det låter väl bra, med all makt förlagd till aktörer på lokalplanet?
Praktiken är inte alltid lika självklar. Exempelvis hamnar markägare som vill plantera tall på tallmark ofta i minoritet i ett älgskötselområde. När jaktintresset, som kan gå ut på att hålla älgstammen uppe för att jakten ska bli mer attraktiv, går före skogsskötselintresset blir det svårt för den som prioriterar skogsskötseln.
Kritiska skogsägare i Nybro säger att många markägare kommer till förvaltningsmötena med jägarstövlarna på. Och Jägareförbundets man i Kalmar län säger att markägarna har på sig fel keps. De utgår från varsin kroppsdel, men menar samma sak.
Sofia Wennberg DiGasper doktorerade för ett år sedan vid Luleå tekniska universitet med en avhandling om svensk älgförvaltning. Det grundläggande problem hon ser med dagens älgförvaltning är att den enbart bryr sig om skogsproduktion och jakt – det saknas en helhetssyn som också tar hänsyn till frågor som biologisk mångfald och sociala faktorer.
När det gäller markägarnas möjligheter att hävda skogsintressen mot jaktintressen visar hennes studie ungefär samma bild som andra aktörers. I län där bolagens mark inte är så stor finns en tendens att jägarintressena styr. Sofia Wennberg DiGasper ser ändå några möjligheter för markägare som drabbas av problem med betesskador.
– En väg kan vara att ta bort sin mark från älgskötselområdet; då förlitar man sig på tilldelningen från länsstyrelsen. Ett annat sätt kan vara att byta ut dem man hyr ut jakträtten till. Många har påpekat att det gäller att markägaren tar sitt ansvar för viltförvaltningen. Väntar man tills det redan blivit betesskador är det svårt, säger hon.
Lars-Erik Fridholm, Ingvar Jonsson och Lars Johansson sitter alla med i styrelsen för Skogsintressegruppen i Nybro. Det är en förening som bildades 1999 med "friheten att freda sin egen mark" som ett bärande mål. I dag har föreningen runt 150 medlemmar som tillsammans äger över 20 000 hektar skog.
Skogsintressegruppen ägnar sig i första hand åt lobbyverksamhet av olika slag. Däremot kämpar de än så länge förgäves för att få ingå i viltvårdsnämnden i Kalmar län.
Det grundproblem de slåss mot är svårigheterna för den minoritet av markägare som vill satsa på tall och ädellöv. Om älgstammen är för stor, vilket de anser, måste avskjutningen öka, för både skogsproduktionens och den biologiska mångfaldens skull. Men – det är kärvt.
– Det är genomgående i södra Sverige att det är jägare som representerar markägarna, säger Lars-Erik Fridholm. Här är runt fem procent av arealen tallföryngringar, men det borde vara 30 procent med tanke på markens egenskaper. Antalet markägare som brottas med problemet är ganska litet, och vi får höra att det är så få som protesterar att man inte kan ta hänsyn till det.
Många har slutat plantera tall på kullarna på grund av risken att det blir förstört. De tre försöker ändå med tall där det ska vara tall, men det är till priset av kostsam och tidsödande viltskyddsbehandling av plantorna.
En konkret sak som gjorts av några medlemmar i Skogsintressegruppen är att man bildat ett markägarstyrt älgskötselområde vid namn Alsterbro–Kråksmåla. Syftet är att tillvarata markägarnas intressen "för att skapa en älgstam av hög kvalitet som är i balans med fodertillgångarna". 70 markägare, nära 13 000 hektar mark och 21 jaktlag ingår.
Länsstyrelsen beslutade att godkänna älgskötselområdet. Jägareförbundet överklagade med hjälp av markägare utanför området till Naturvårdsverket. Fredagen innan älgjakten kom beskedet att Naturvårdsverket inte ändrar länsstyrelsens beslut, och jakten kunde dra igång som planerat.
– Nu känns det väldigt bra, och vi har med oss även jägarna, säger Lars Johansson.
Under den senaste älgjakten sköts i snitt 6,5 älgar per 1 000 hektar hektar, att jämföras med snittet på en älg per 1 000 hektar.
Behovet är stort, eftersom älgskötselområdet bildats i en trakt där problemen med betesskador är omfattande. Gruppens bedömning är att en så hård avskjutning inte ska medföra några problem för älgstammen. Men hur stor älgstammen egentligen är vet ingen säkert.
– I den nya älgutredningen föreslås en årlig inventering av älgstammen, och det är nödvändigt om det ska gå framåt, säger Ingvar Jonsson.
Nyfikna markägare från diverse håll har hört av sig om älgskötselområdet. Skogsintressegruppen tror att fler liknande områden kommer att bildas, även om det kan vara svårt där fastigheterna är små.
Bengt Andersson, jaktvårdskonsulent vid Svenska Jägareförbundet, är inte överdrivet entusiastisk över Alsterbro–Kråksmåla älgskötselområde. Han anser att området från början hade en dålig struktur med områden som inte hängde samman, och han är kritisk till att länsstyrelsen godkände området trots oenighet.
– Från början hade de en undermålig skötselplan, och deras målsättning när det gäller älgstammens storlek gör att grannarna får bjuda på hälften av älgarna eftersom de skjuter för mycket i förhållande till dem (här kontrar Lars-Erik Fridholm med att det talldominerade älgskötselområdet tidigare har bjudit på foder till omkringliggande jaktlag / red). Men de är på rätt väg, de verkar ha ambitionen att bli större och öka samverkan, säger Bengt Andersson.
Bengt Andersson anser att konflikten mellan skogs- och jaktintressena kanske är starkare i Nybro än på många andra håll i landet. Innan Alsterbro–Kråksmåla bildade sitt skötselområde fanns det bara ett sådant i trakten. Och de motsättningar som funnits menar han till ganska stor del beror på Skogsintressegruppen.
– Jag uppfattar dem fortfarande som en missnöjesgrupp. De sticker ut lite mycket kanske, det blir mer uppförsbacke med den inställningen.
Bengt Andersson delar ändå gruppens syn på hur svårt det är att föryngra med tall, och säger även han att jaktintressena ofta dominerar. Men han säger också att markägarna egentligen har alla möjligheter att styra – det är bara en fråga om vilka prioriteringar de gör. Påfallande ofta är nämligen markägarna i majoritet även i jaktkretsar.
– Det är en konflikt mellan markägarkategorier, säger Bengt Andersson. De som är duktiga på skogsbruk och beroende av avkastningen kan hamna i kläm om grannarna uppskattar andra värden.
Bengt Andersson tror att det kommande systemet med mer makt på det lokala planet är bra, det kommer att leda till klokare beslut.
Han anser också att skogsägare genom att lägga om sina strategier själva kan påverka hur stor älgbetningen blir – hugger man till exempel tall på vintern kan man utnyttja toppriset som foderresurs för älgen.
Annars är samverkan och jämkning Bengt Anderssons basrecept för en bättre situation. Markägarna har ett viltansvar som de borde utnyttja. Och jägarna skulle kunna, mot lägre kostnader för jaktarrendet, acceptera en lägre vilttäthet.
Sofia Wennberg DiGasper forskar nu, tillsammans med Camilla Sandström vid Umeå universitet, vidare i ämnet i ett ettårigt projekt inom ramen för Future Forests. De har valt Kronobergs län som forskningsobjekt, och ska försöka ta reda på hur älgskötselområdena egentligen fungerar.
Ett kärnord i projektet är "legitimitet". I grunden är samverkan positiv, men om till exempel de personer som ska bestämma avskjutningens storlek har svårigheter att uppnå fastställda mål, hur blir det då? Legitimiteten är också viktig i de inventeringar som ska göras av älgstammen.
– Om man får inventeringsresultat som motsäger den lokala kunskapen blir det problem.
En av de frågor som ska tas upp i den nya forskningen är betesskador. Markägare som drabbats ska intervjuas om hur de uppfattar sina möjligheter att påverka förvaltningen.
Ökad kunskap på väg, alltså. Dock återstår fortfarande att se om mark-ägarkollektivet kommer att kunna enas om en skadenivå som gör det möjligt för den som vill att sätta tall med rimlig risk.
Rikard Flyckt