Toalettbestyr gav tips om nytt plantskydd

Ett ogiftigt kemiskt ämne som finns i snytbaggarnas avföring har visat sig avskräcka snytbaggar från att gnaga på barrträdsplantor. Ämnet kan tillverkas på syntetisk väg och sprutas på plantor.

Behandlade plantor klarar sig i fälttester mycket bra från snytbaggegnag under några veckor. Vad som fortfarande saknas är en användbar metod att få det gnagavskräckande ämnet att sitta kvar på barken och verka under en längre tid. Helst vill man uppnå en skyddseffekt som sträcker sig över två säsonger. Att finna nya sätt att skydda plantor från snytbaggegnag är extra viktigt idag eftersom nuvarande skyddsbehandling med permetrin kommer att förbjudas.

Den märkliga upptäckten att snytbaggen själv avger gnagavskräckande ämnen gjordes i samband med att vi undersökte snytbaggens beteende vid äggläggningen.

Snytbaggens larver utvecklas i rötter av färska barrträdsstubbar. Honorna lägger äggen antingen i jorden nära rötterna eller instuckna i rotbarken. När äggen läggs i rötterna börjar honan med att gnaga ut en hålighet i innerbarken med hjälp av sitt långa snyte (se figur). Sedan lägger hon ägget i hålets öppning och förser det ofta med en klick avföring. Slutligen petar hon med snytet in ägg och avföring i håligheten.

Eftersom snytbaggar äter av barrträdsbark både över och under jord, så finns risken att ägg i barken blir förstörda av gnagande snytbaggar. Våra studier visade dock att snytbaggarna verkar undvika att äta alldeles intill äggen. Detta fick oss att misstänka att någon form av avskräckande ämne finns vid äggen.

Vi satte då igång att med olika lösningsmedel extrahera kemiska substanser från avföring som våra laboratoriebaggar fick producera. Extrakten sattes på små ytor av tallbark, som snytbaggar fick tillgång att gnaga på. Extrakt som starkt minskade gnagets omfattning jämfört med obehandlade kontrollytor arbetade vi vidare med. Genom upprepad uppdelning av extrakten i olika fraktioner mellan varje biologisk testomgång kom vi slutligen fram till ett kemiskt ämne som hade störst avskräckande effekt.

Tester i fält

Under sommaren undersökte vi i fälttester det gnagavskräckande ämnets skyddseffekt när det bakas in i olika typer av beläggningar sprutade på plantor. Några av dessa beläggningar visade sig vara nästan helt verkningslösa. Det gällde bl a den beläggning som användes i ett jämförande försök utlagt vid Asa försökspark.

Anledningen till det dåliga resultatet kan ha varit att beläggningen delvis hindrade den nödvändiga närkontakten med gnagavskräckaren. Snytbaggarna kunde med snytet spetta bort beläggningen, som föll av från stammen i flagor. Sedan var det bara att äta av den blottlagda barken som vanligt.

Några andra typer av beläggningar fungerade betydligt bättre men fortfarande är det långt kvar till en metod som ger den skyddseffekt som krävs för praktiskt bruk. Här finns alltså ett stort behov av fortsatt forskning och utvecklingsarbete. Vi vet nu att ämnet i sig fungerar utmärkt som gnagavskräckare men problemet är hur det ska appliceras på plantorna.

Hårda krav

Problemen med att få ett gnagavskräckande ämne att verka under en lång tid är svårare än man kan tro. Detta beror till stor del på de mycket tuffa förhållanden som råder på ett hygge. Temperaturen vid basen av plantorna kan gå upp till ca +50° C i solgasset på sommaren. Solstrålningen i sig, framför allt UV-strålningen, har också stark verkan på många kemiska föreningar. Upprepade växlingar mellan regn och torka frestar också på.

Avgörande är naturligtvis också att plantan tål behandlingen. En väderbeständig skyddsbehandling som skadar plantans vitalitet är det ingen nytta med.

Våra försök har dessutom visat att många lösningsmedel inte kan användas i beläggningarna eftersom det får till följd att plantorna avger ämnen som lockar tills sig snytbaggar. Vid utveckling av en bra beläggning måste man även ta hänsyn till hur snabbt den bryts ner av mikroorganismer.

Möjligheter

Trots svårigheterna ser vi ändå stora möjligheter med den nya gnagavskräckaren. Målet är att få fram en metod där plantorna sprutas i plantskolorna på liknande sätt som man idag gör med insekticiden permetrin. En sådan behandling kan enkelt utföras i stor skala och är inte särskilt kostsam.

Ämnet som vi funnit vara aktivt går att tillverka i stor skala och priset bör då hamna på en rimlig nivå. Så långt vi hittills vet har ämnet inga negativa miljöeffekter.

Detta är naturligtvis något som måste granskas ännu noggrannare innan metoden att skydda plantor med snytbaggarnas egen gnagavskräckare börjar användas. För att underlätta eventuell kommersiell utveckling av metoden har den patentsökts.

Beteendestudier

Hur det än går med den vidare utvecklingen tycker vi det är roligt att ett helt nytt uppslag till praktiskt plantskydd har kommit från studier av snytbaggens beteende. Vad vi var ute efter från början var alltså att ta reda på mer om var, när och hur snytbaggen lägger sina ägg.

Det kan förefalla konstigt att man inte redan vet det mesta om sådana basala biologiska fakta hos vår allvarligaste skogsskadegörande insekt. Vår forskning de senaste åren har emellertid visat att det finns åtskilliga luckor i kunskaperna om snytbaggens biologi. Detta kan bero på att man länge varit mest koncentrerad på att försöka lösa praktiska problem. Vad gäller grundläggande biologi har man allmänt förlitat sig på gamla och ibland inte helt riktiga uppgifter.

Vår slutsats är att det fortfarande måste ges ordentligt utrymme för grundläggande studier om snytbaggen. Det är genom sådant arbete vi kan komma på hittills okända möjligheter att hantera snytbaggeproblemet.

Göran Nordlander
Inst. för entomologi