Intensivodling – ett sätt att lösa intressekonflikt

Differentierad markanvändning, dvs. att olika skogsmarker används för olika ändamål, kan vara ett sätt att lösa intressekonflikter inom skogsbruket.

I skalan av ett enskilt bestånd sker redan idag en differentiering genom att naturhänsynen ofta koncentreras till vissa delar av beståndet, t.ex. kantzoner. Gamla och döda träd behöver inte heller sparas jämnt utspridda vid avverkningen, utan kan med fördel lämnas i grupp.

Ytterligare en
På fastighetsnivå finns differentieringen i de nya skogsbruksplanernas olika målsättningar med brukandet, från områden som lämnas orörda till produktionsmarker med generell naturhänsyn. Ytterligare en differentiering av markanvändningen vore att ha produktionsmarker utan generell hänsyn, t.ex. med målsättningen intensiv fiberproduktion. Intensivodlingen skulle då kunna kompensera produktionsbortfallet vid en ökad hänsyn till andra intressen.
Differentieringen, eller mångbruket, skulle också kunna planeras i skalan av ett helt landskapsavsnitt.
Analyser visar att differentieringen minskar skogsbrukets netto jämfört med ett alternativ där skogsvårdslagens minimikrav följs. Det beror på att vid differentierad markanvändning har man antagit att en lika stor andel av arealen lämnas till fri utveckling (15 proc) som den som används till intensivodling. På lång sikt innebär detta att granandelen ökar. Det medför även en stor ökning av andelen riktigt gammal skog (>130 år), vilket är positivt för många skyddsvärda arter.
(Källa:
Skogs- och Lantbruksakademiens Tidskrift, Nr 14, 1997.) GA.