Pengarna som Naturvårdsverket disponerar till skydd av skogar bör fördelas till Länsstyrelserna med beslutsrätt. Det skulle öka möjligheterna till en lokal samverkan mellan Länsstyrelsen, Skogsvårdsstyrelsen, kommunerna och skogsägarna.
Det är också hög tid att ta upp frågan om var den övre gränsen för skyddad skogsareal bör gå, skriver länsjägmästarna i norra Sverige bland annat i en debattartikel.

Det är dags för en bred dialog om två betydelsefulla frågor: När nås det skogspolitiska miljömålet inom en region och hur bör arbetet med att skydda skog organiseras?
Utgångspunkter för en sådan dialog bör vara att säkerställa skogens produktion och att skogen skall brukas så att den behåller sina grundläggande ekologiska funktioner och arter. En del i miljöarbetet innebär att lämna vissa områden av skogen orörd eller med miljöinriktad skötsel.

HUR KAN ARBETET ORGANISERAS?
Med relativt små anslag till skydd av skog har det varit möjligt att fördela reservatsanslagen på central nivå. dvs av Naturvårdsverket. Nu när anslagen mer än fördubblas finns det starka skäl att beslut och anslag delegeras till Länsstyrelserna.
Det behövs en bred samverkan på det lokala planet för att klara en kraftigt ökad inlösen av skogsmark för reservat.
Många av de konflikter som nu finns skulle kunna förebyggas genom en sådan lokal samverkan med bristanalys och åtgärdsplan som viktiga arbetsinstrument. Lokala beslut i samverkan skulle t.ex. kunna öppna en dialog om avvägning mellan att skydda äldre skog och att skydda angränsande brukade områden för att återskapa naturvärden.
Återskapande av områden med höga naturvärden kommer i det fortsatta skyddsarbetet att behöva ges en mer framträdande plats än hittills. En positiv bieffekt blir i det korta perspektivet att vi kan klara virkesförsörjningen bättre än om vi enbart skyddar områden med äldre skog.
Att vi regionalt på kort sikt kan stå inför vissa virkesförsörjningsproblem framgår av en översiktlig analys genomförd i Dalarna-Gävleborg. Där kan vi se ett underskott på avverkningsbar skog om enbart gammal skog skyddas.
Totalt för landet råder dock en positiv balanssituation.

NÄR NÅS DET SKOGSPOLITISKA MILJÖMÅLET?
När nu ökade reservatsanslag skall fördelas behövs en dialog och samförstånd i frågan "hur mycket är nog" för att klara den biologiska mångfalden.
Vad är lämplig nivå? Går den vid 5 % eller vid 20 %? Och talar vi då om Sverige? Landsdel? Län? Kommun? Eller skogsområde? . Kanske ska gränsen uttryckas i relation till artförekomst och representativitet i hanterliga landskapsbegrepp.
Exemplen Färnebofjärden, Njakafjäll och Sorsele finns på olika ställen i landet. Detta leder till en osäker och svårhanterlig planerings- och brukandesituation med störd råvaruförsörjning där nya artfynd följs av nya demonstrationer. Då finns risk för att skogsskyddet och avsättningen av reservat styrs av ad hoc-beslut baserade på senast aktuella aktioner.
Låt oss diskutera hur skogsskyddet skall fördelas för att säkra biologisk mångfald. En dialog mellan näring, myndigheter, intresseorganisationer och forskning bör snarast inledas. Detta skulle ge mer valuta för de stora pengar som staten nu satsar i skogsskyddet.

(Debattartikeln i sin helhet kan erhållas via regionkontoret i Söderhamn).