Det är utmärkt att regeringen i skogspropositionen vill stärka sitt engagemang i det
internationella skogliga arbetet och i EUs verksamhet på skogsområdet. Det är något
som vi från skogsägarnas sida har efterlyst sedan länge, eftersom statens aktiva
medverkan är en förutsättning för en lyckad internationell "marknadsföring"
av den svenska skogsbruksmodellen. Och det behövs eftersom vårt sätt att beskriva
skogsbruk alls inte ses som ett självklart föredöme i de globala skogsdiskussionerna.
Det är också bra att man i propositionen bekräftar ökade ekonomiska anslag till skydd
av skogsmark. Det är ett steg i rätt riktning, men långt ifrån tillräckligt. För att
samhället ska leva upp till sitt ansvar för den biologiska mångfalden, måste
satsningen bli av en helt annan storleksordning. Och man bör särskilt prioritera bidrag
till biotopskydd och naturvårdsavtal, d.v.s. de skyddsformer som ger mest
naturvårdsnytta per satsad krona.
Men - det finns en riktig plump i protokollet. Förslaget om "skogs- och
miljöredovisning" är illa genomtänkt och otydligt formulerat. Det kan uppfattas
som ett försök att under täckmantel ta ett första steg mot en ny typ av obligatorisk
skogsbruksplan och därmed ett återfall i regleringstänkande.
Bakgrunden till "redovisningskravet" skulle möjligen vara de under några år
starkt minskade beställningarna av skogsbruksplaner. Men nu är ju den nya generationens
planer utvecklade och de marknadsförs för närvarande på bred front. Och med stor
framgång av SVO, skogsägarföreningarna och andra. Efterfrågan är mycket stor. Att i
det läget förvirra skogsägare och andra skogsbruksintressenter med ett oklart
"redovisningskrav" riskerar att störa denna positiva utveckling. Onödigt och
klåfingrigt!
Nu vilar ansvaret på Skogsstyrelsen att göra en klok och praktisk tolkning av den oklara
"återställaren" - förutom förstås att regeringen får Riksdagens
klartecken.
