Träd med rotröta bör stå kvar

Rotröta på gran är den allvarligaste sjukdomen hos våra skogsträd. Den orsakas av en svamp, rottickan, som sprider sig mellan träd via rötterna inom ett bestånd. Svampen får sitt fäste i friska bestånd genom att växa in i färska stubbar och därifrån sprida sig via rötterna till friska träd i närheten. För att motverka rötans spridning kan man behandla de färska stubbarna i samband med avverkningen. Idag stubbehandlas vid ca 1/3 av alla gallringar i södra Sverige.

När träden angrips omfördelar de sin tillväxt så att höjdtillväxten prioriteras, d v s diametertillväxten minskar. Efter ett tag påverkas även trädens höjdtillväxt negativt. I genomsnitt förlorar rötade granar i Sverige 9 procent av sin diametertillväxt. I enskilda bestånd kan volymförlusterna på sjuka träd uppgå till 25 procent av den årliga tillväxten jämfört med de friska träden.

Träd som angrips blir rötade i stammens nedre del, som är den mest värdefulla. Rötat virke betalas sämre än friskt, och den årliga ekonomiska förlusten p g a nedsatt kvalitet hos virket uppgår till ca 300 miljoner kronor för svenskt skogsbruk. De rötade trädens långsammare tillväxt kompenseras inte av att friska träd omgivna av rötade kan växa snabbare, vilket Malin Bendz-Hellgren visar i sin avhandling. Istället uppstår ett värdebortfall för virke som aldrig produceras.

Grovt räknat uppgår värdet av detta icke-producerade virke till 200 miljoner kronor årligen.

Sammantaget blir förlusten för skogsbruket ca 500 miljoner kronor årligen, det är summan av nedsatt kvalitet och utebliven tillväxt.

Malin Bendz-Hellgren visar att både slutavverknings- och gallringsstubbar angrips av rottickan. Rottickan angriper levande träd främst via rötterna, vilka i sin tur står i kontakt med rötade rötter. Därigenom kan man förvänta sig spridning av rottickan via rötterna till intillstående träd från båda stubbtyperna. Därför måste även stubbar i slutavverkningar behandlas.

Granstubbar är mottagliga för infektion av rotticka i minst två veckor efter avverkningen. Stubbens mottaglighet minskar med tiden, men är oförändrat stor under den dag som trädet fällts. Därför dras slutsatsen att stubbehandling bör ske genast efter avverkningen för att minska risken för infektioner maximalt.

Svampen sprider sig i levande träds rötter med en hastighet som är bara tredjedelen av spridningshastigheten i stubbrötter. Detta leder till att det ur rötsynpunkt kan vara bättre att låta rötade träd stå kvar än att fälla dem. Denna slutsats bör förändra skogsbrukets metoder att försöka undvika rotrötan.